Salivläckage

Det här är texten ur skriften Salivläckage – hos barn och vuxna, en uppdatering av skriften Dregling. Vi har valt att använda begreppen "salivläckage" och "nedsatt salivkontroll" i den nya upplagan eftersom de beskriver problemet och har en neutral klang. Denna skrift är under arbete och bilder kommer inom kort. Snart kan du också ladda ner skriften som PDF eller beställa den i tryck hos oss.

Salivläckage – hos barn och vuxna

Redan som små barn lär vi oss att automatisk kontrollera vår saliv. Av olika anledningar kan svårigheter kvarstår in i vuxen ålder och även vuxna kan få problem med salivläckage. Nedsatt salivkontroll är ett symtom vid ett flertal sjukdomar och tillstånd och är vanligt hos personer med orofaciala funktionsnedsättningar.

På Mun-H-Center har vi länge träffat patienter med nedsatt salivkontroll och vi vet av erfarenhet att problemen ofta går att mildra. Med denna skrift vill vi öka kunskapen vad gäller utredningsmöjligheter och behandlingsinsatser vid salivläckage. 

Om Mun-H-Center

Vi är ett nationellt orofacialt (mun och ansikte) kunskapscenter för sällsynta diagnoser och en del av specialisttandvården inom Folktandvården Västra Götaland.  Hos oss arbetar logopeder och tandvårdspersonal tillsammans och träffar patienter med orofaciala funktionsnedsättningar för konsultation och behandling.

1. Vad är salivläckage?

  • Salivproduktion och sväljning
  • Salivens funktion
  • Orsaker till salivläckage
  • Vilka problem kan nedsatt salivkontroll medföra? 
  • Salivläckage hos barn 
  • Salivläckage hos vuxna

2. Utredning

3. Behandlingsmöjligheter 

  • Förändring av vanor 
  • Sensomotorisk behandling
    • Sensomotorisk stimulering
    • Sensomotorisk träning
  • Tandreglering
  • Medicinering
  • Kirurgi
  • Sammanfattning

4. Munvård

Salivproduktion och sväljning

Saliv produceras i spottkörtlarna och förs via utförselgångar från körtlarna till munhålan. Vi kan inte påverka salivproduktionen med vår vilja. Mängden saliv ökar när vi äter; den stimuleras av dofter, smaker (speciellt sura), tuggning, mekanisk stimulering, smärta, aggression och vid reflux av sur magsaft till svalget.

På natten och när vi vilar producerar vi mindre saliv. Stress och nervositet kan också minska mängden saliv. Flera olika läkemedel kan minska salivproduktionen och leda till muntorrhet. Varje dygn producerar en vuxen person 1-1½ liter saliv. För att svälja undan detta sväljer vi normalt mer än 1000 gånger per dygn.

(Bild kommer inom kort) Vi har tre stora spottkörtlar på varje sida; (a) under huden framför och nedanför öronen (parotis), (b) innanför underkäken (submandibularis) och (c) framtill under tungan (sublingualis). Det finns också många små salivkörtlar på olika ställen i slemhinnan, i munhålan och svalget. Den vattniga (serösa) saliven produceras främst i parotiskörtlarna och den lite tjockare (mukösa) saliven i sublingualis och submandibularis. 

 

Salivens funktion

Salivproduktionen är nödvändig för oss och saliven har många olika funktioner. Den underlättar tuggning och sväljning och förstärker smakupplevelser – för att vi ska kunna känna smaker måste många av de smakämnen som finns i maten lösas upp av saliv. När födan blandas med saliv i munhålan påbörjas också den nedbrytning av mat och dryck som sedan fortsätter i mag-tarmkanalen. I saliven finns ämnen som skyddar och smörjer munslemhinnan och stärker tänderna. Brist på saliv ökar risken för hål i tänderna (karies). Den håller tunga och läppar fuktiga och smidiga för tal och andra munrörelser. Saliven bidrar också till regleringen av surhetsgrad i munhålan och till vårt immunförsvar.

Vilka problem kan följa med nedsatt salivkontroll?

  • Vätskeförlusten vid rikligt salivläckage kan leda till vätskebrist och i svåra fall också till förstoppningsproblem. 
  • Hudirritation kring munnen kan bli ett problem, framför allt vid kylig väderlek.
  • Våta kläder kan kännas kalla och obehagliga mot huden. Ibland kan saliv på kläderna också medföra dålig lukt.
  • Problem med blöta leksaker, böcker, tangentbord mm.
  • Salivläckage kan bli ett socialt hinder.

Orsaker till salivläckage

Det finns oftast inte en orsak till bristande salivkontroll. De vanligaste faktorerna är nedsatt oralmotorisk förmåga (problem med läppslutning, ofta i kombination med nedsatt rörlighet i tungan) och nedsatt känsel i munhålan; allt detta bidrar till sväljningsproblemen. Det är vanligt vid salivläckage att man sväljer undan saliven mer sällan och ofta på ett mindre effektivt sätt. Personer med salivläckage producerar oftast inte mer saliv än andra. Faktorer som medför salivläckage leder ofta också till nedsatt ät- och drickförmåga och talsvårigheter.

Möjliga orsaker till salivläckage:

  • Nedsatt bålstabilitet och huvudhållning. Om huvudet lutar framåt ökar risken att saliven rinner ut. En god sittställning och huvudhållning är viktigt.
  • Nedsatt känsel i munhålan.
  • Salivstimulerande sug- och bitovanor.
  • Nedsatt stabilitet, styrka och rörlighet i muskler i munhåla och svalg.  
  • Andningshinder t ex på grund av förstorad körtel bakom näsan (adenoid) och/eller kraftigt förstorade halsmandlar (tonsiller).
  • Nedsatt effektivitet i sväljningen och/eller att saliven inte sväljs undan tillräckligt ofta.
  • Bettavvikelser som kan försvåra läppslutning.
  • Vissa mediciner som ger trötthet och påverkar allmäntillståndet.

Salivläckage hos barn

Alla små barn har salivläckage i större eller mindre omfattning. De flesta har en god salivkontroll från ca 18 månaders ålder men i vissa situationer, som till exempel när de sitter framåtböjda och leker på golvet, eller när de är förkylda kan salivläckage förekomma upp till 3-4 års ålder. Salivläckage förekommer främst hos barn med olika typer av funktionsnedsättning på grund av neurologisk skada eller sjukdom, till exempel cerebral pares, medfödda syndrom och neuromuskulära sjukdomar. Oftast förbättras salivkontrollen med stigande ålder.

Salivläckage hos vuxna

Salivläckage förekommer hos vuxna i alla åldrar och kan orsakas av en rad olika sjukdomar och tillstånd. Svårigheter med nedsatt salivkontroll förekommer hos personer som har kvarstående funktionsstörningar i munhåla och svalg efter medfödda eller förvärvade hjärnskador. Diagnoser med fortskridande förlopp kan också medföra problem med salivläckage. Exempel på sådana diagnoser är Parkinsons sjukdom och vissa neuromuskulära sjukdomar som till exempel multipel skleros (MS) och amyotrofisk lateralskleros (ALS). 

Problem relaterade till nedsatt salivkontroll utreds bäst av ett oralmotoriskt team med olika specialister som tandläkare, logoped, läkare och sjukgymnast. Sådana team finns på många platser i landet, på sjukhus och inom barn- och ungdomshabiliteringen.

Vänd dig i första hand till en logoped, en tandläkare eller en öron-näsa-halsläkare om du vill få information om utredningsmöjligheterna på din ort.

Utredningen är till för att belysa följande områden:

  • Patientens upplevelse av salivläckagets svårighetsgrad och frekvens.
  • Allmän hälsa och eventuell medicinering.
  • Sittställning och huvudhållning.
  • Bedömning av orofacial funktion och sensorik
  • Tandstatus, munhälsa och bettförhållanden.
  • Förutsättningar för näsandning.

Den sammanfattande bedömning som görs efter utredningen utgör grunden för val av behandlingsmetoder i samråd med patient och anhöriga.

Många orsaker samverkar till nedsatt salivkontroll och dessa varierar från person till person. Behandlingsinsatserna måste individanpassas och det behövs nästan alltid en kombination av olika typer av insatser.

Olika behandlingsinsatser:

  • Påverka vanor som bidrar till salivläckaget
  • Påverka sittställning och huvudhållning
  • Oralmotorisk träning och stimulering
  • Tandreglering för att t ex underlätta läppslutning.
  • Medicinering för att minska salivproduktionen
  • Kirurgi av spottkörtlar.

Behandlingen läggs ofta upp enligt följande modell:

Första steget

  • Förändrade vanor
  • Sittställning / huvudhållning
  • Oralmotorisk träning och stimulering

Andra steget

  • Tandreglering
  • Medicinering

Tredje steget

  • Kirurgi

Ibland är insatserna på det första steget tillräckliga. I andra fall behövs ytterligare behandling.

Förändrade vanor

En del i hanteringen kan vara att göra personen med nedsatt salivkontroll medveten om att svälja undan saliven oftare och själv torka av saliv på hakan. Genom att till exempel uppmuntra till ökat läppslut minskar risken för att saliven rinner ut. Med stängd mun blir det också lättare att svälja undan saliven oftare.

Att minska sug- och bitbeteenden kan vara en viktig del i behandlingen eftersom dessa beteenden kan öka salivproduktionen under tiden aktiviteten pågår. Munnen är ett centrum för sinnesupplevelser och ett sug- och bitbeteende står ofta för ett ökat behov av stimulans och upplevelser med munnen. Det kan vara svåra att bryta ett bitbeteende men man kan erbjuda andra saker att tugga på, som till exempel Chewy tube, Grabbare, Z-vibrator eller bitsmycken.  Att tugga på dessa föremål ökar också salivproduktionen men är oftast ett bättre och säkrare alternativ än händer, föremål och kläder.

Att erbjuda mat som smakar mycket och behöver tuggas kan också vara ett sätt att ge ökad stimulans till munnen liksom att använda ett redskap som vibrerar.

Torka av hakan på någon annan

När hakan är våt är det naturligtvis nödvändigt att torka av den. Följande råd kan du tänka på för att inte stimulera salivproduktionen och för att göra det behagligt.

  • Torka inte av hakan oftare än nödvändigt och torka mjukt och försiktigt.
  • Se till att huvudet inte förs bakåt när du torkar.
  • Visa torkduken så att det syns att den kommer. Använd en så liten torkduk som möjligt – en stor sådan gör lätt att du kommer åt också andra delar av ansiktet vilket kan stimulera salivproduktionen.
  • Om man är medveten om att saliven rinner men inte har förmåga att kontrollera den kan ett mjukt svettband runt handleden vara ett bra redskap för att själv klara att torka hakan.

Oralmotorisk träning och stimulering

Den oralmotoriska träningen är till för att stabilisera, aktivera och stimulera den orofaciala muskulaturen. Denna typ av träning måste oftast vara frekvent för att ge resultat. Träningen har inga kända biverkningar men den kräver ofta omfattande och långvariga insatser från personen och dess omgivning. Ofta behöver den kombineras med andra behandlingsmetoder för att resultatet ska bli tillfredsställande. Den oralmotoriska träningen ska alltid vara individualiserad, strukturerad och speciellt inriktad på de muskelfunktioner som behöver tränas.

Sensorisk stimulering

Nedsatt känsel (hyposensibilitet) i och kring munnen kan påverka förmåga att känna när saliven behöver sväljas undan. Sensorisk stimulering i munområdet kan till exempel utföras med vibrerande träningsredskap som en eltandborste eller en Z-vibrator.  Kraftig stimulering som aktiverar musklerna kan aktivera rörelser i läppar och tunga.

Oralmotorisk träning

Att träna styrka och rörlighet i käke, läppar och tunga ger ökade förutsättningar att kontrollera och svälja undan saliven.

Träning för käken

Käkstabilitet och kontrollerade käkrörelser är grunden för rörelseförmågan i läppar och tunga. Att tugga med kontrollerade rörelser på en Chewy Tube kan ge stabilitet och styrka i tuggmusklerna.

Träning för läpparna

En munskärm är ett bra träningshjälpmedel för att förbättra läppslutningsförmågan och styrkan/uthålligheten i läppmuskulaturen. Skärmen placeras innanför läpparna. Det gäller att hålla fast munskärmen med läppkraft samtidigt som den person som hjälper till med träningen drar i ringen som fäster på munskärmen.  Nedsatt oralmotorisk förmåga innebär ofta svårigheter med läpprundning och läppslutning. Att träna enligt ett strukturerat program med till exempel såpbubblor, blåsinstrument eller sugrör kan öka denna förmåga.

Träning för tungan

Tungan används för att föra saliven bakåt i svalget och den bidrar till att utlösa sväljning. För att öka denna förmåga kan olika typer av redskap användas. En gomplatta kan användas för att påverka tungans läge i munhålan och för att öka läppslutning. Gomplattan placeras i munnen och fungerar som ett ”gymnastikredskap”. En ”Selley-loop-platta” kan vara ett bra behandlingshjälpmedel vars syfte är att stimulera till effektivare sväljning. Gomplattor provas ut i samarbete mellan tandläkare och logoped. Om man dricker ur sugrör på rätt sätt så tränas såväl käkstabilitet som läpprundning och stabilitet i bakre delen av tungan. Det är dock viktigt att skilja på när man dricker ur sugrör i träningssyfte och när man dricker ur sugrör för att få i sig vätska. 

Tandreglering

En tandregleringsbehandling kan vara bra för att minska ett öppet bett (mellanrum mellan tänderna i över- och underkäken) eller ett stort över- eller underbett. Ett av målen med denna behandling är att göra det lättare att sluta läpparna.

(Bild kommer snart)

Bild 1 visar ett stort överbett. Bild 2 visar samma bett efter tandreglering med fast apparatur där man tippat in framtänderna för att underlätta läppslutning och för att minska risken för trauma mot framtänderna.  

Medicinering

Läkemedel som kan användas för att minska salivproduktionen:

  • Oral lösning: Sialanar är godkänt i FASS för symtomatisk behandling av allvarligt, kroniskt salivläckage hos barn och ungdomar från tre års ålder med kroniska neurologiska sjukdomar. Ges upp till tre gånger dagligen.
  • Injektion med lokal effekt: Botulinumtoxin. Detta injiceras in i spottkörtlarna för att minska salivproduktionen. Effekten kommer efter några dagar och varar i 3-6 månader. Behandlingen får därefter upprepas om man önskar fortsatt effekt.

Tänk på att en minskning av salivproduktionen ökar risken för karies.

Kirurgi

Kirurgisk behandling kan vara effektiv för minskning av salivläckage, även om det inte helt brukar lösa problemet. Kirurgi har en långvarig effekt. Det finns dock begränsad kunskap om vilken effekt eller vilka nackdelar kirurgi för minskning av salivläckage har på längre sikt.

Rekommendationen är att kirurgi för minskning av salivläckage inte ska utföras före sex års ålder. Annan behandling ska ha utförts intensivt i minst sex månader innan kirurgi kan bli aktuell och den ska enbart utföras om salivläckaget bedömts som måttligt till mycket rikligt.

I Sverige utförs numera ganska få operationer på grund av salivläckage. Den vanligast förekommande metoden är bakåtflyttning av utförselgångarna från spottkörteln innanför underkäken (submandibularis). Saliven rinner efter en sådan operation lättare bakåt/inåt i munnen och läckaget av saliv ut mellan läpparna minskar. Man brukar också samtidigt ta bort någon eller några av de spottkörtlar som finns under tungan (sublingualis). Denna typ av operation bör endast utföras om sväljningsfunktionen är tillräckligt god. Andra alternativa kirurgiska metoder är blockad av spottkörtlarnas utförsgångar eller borttagning av en eller flera spottkörtlar.

Den minskade salivmängden efter kirurgisk behandling kan medföra ökad risk för karies. Direkt i samband med operationen finns risk för blödning, infektion, smärta eller bildande av salivcystor. 

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är följande faktorer viktiga för ett lyckat resultat i behandlingen/träningen för att minska salivläckaget:

  • Medvetenhet och motivation hos patienten och omgivningen. 
  • Det är viktigt med samverkan i nätverket kring patienten.
  • Insatserna ska komma i rätt ordning och när patienten är mogen för dem.
  • Specifik funktionsträning.
  • Hög intensitet i träningen.
  • Upprätthållande aktiviteter efter träningsinsatserna.
  • Kombination av olika behandlingsmetoder.

Många personer med nedsatt salivkontroll har nedsatt oralmotorisk förmåga vilket kan påverka möjligheterna att rengöra munnen från matrester när man har ätit. Matrester som ligger kvar i munhålan kan medföra ökad risk för problem med tänder och slemhinnor. En god munhygien är viktigt för att undvika hål i tänderna eller infektioner i tandköttet. Vid nedsatt salivkontroll kan det även förekomma ett läckage bakåt i svalget. Det leder till en ökad risk för felsväljning. Om saliven innehåller bakterier på grund av nedsatt munhygien ökar då risken för lunginflammation.  Regelbunden kontakt med tandvården är viktigt. Om personen får god hjälp med den förebyggande munvården kan dessa problem undvikas.

Det är mycket viktigt att tandläkare informeras om all planerad behandling som minskar salivproduktionen. Helst ska denna information nå tandvården innan behandlingen påbörjas.

Om skriften

  • Författare: Åsa Mogren, Lotta Sjögreen, Eva Holmberg och Hans Dotevall (medicinering och kirurgi) 
  • Layout och formgivning: Inga Svensson, kommunikatör på Mun-H-Center
  • Förlag: Mun-H-Center förlag
  • Tryckår: 2013, 2019
  • Språk: Svenska
Senast uppdaterad: 2019-04-04 08:34