Tarmsvikt

Tarmsvikt innebär att upptaget av näring, salt och vatten i kroppen inte fungerar tillräckligt. Därför behövs nutritions- och vätskebehandling för att upprätthålla hälsan. Många olika sjukdomstillstånd kan orsaka tarmsvikt hos barn. De kan delas in i tre grupper:

1. Kort-tarm syndrom. Att tarmen är för kort kan bero på att barnet har fötts med missbildad tarm eller att tarmkanalen skadats av en infektion eller nedsatt blodcirkulation.
2. Sjukdom i tarmslemhinnan som leder till att tarmens förmåga att ta upp näring är minskad
3. Att tarmens rörelser inte fungerar. En nedsatt motorik i tarmen är ofta ett medfött tillstånd.

Symtomen varierar mycket beroende på vad som är orsakat tarmsvikten. Vanliga symtom är frekventa diarréer alternativt förstoppning, buksmärtor, illamående, dålig aptit, trötthet och störd nattsömn. Vid tarmsvikt hos barn är det viktigt att få i sig tillräckligt med näring, annars finns det risk för störd tillväxt eller sen pubertet. Näringsbrist kan också ge upphov till att man lätt blir uttröttbar. Graden av tarmsvikt och hur den yttrar sig kan variera över tid och beroende på orsak. Tarmsvikt kan vara mild, måttlig eller svår. Vid lindrig tarmsvikt kan man komplettera med näringslösning eller extra vätska via munnen. Vid måttlig tarmsvikt behövs extra näring eller vätska direkt i tarmen till exempel via sond. Svår tarmsvikt kräver näring och/eller vätska direkt i blodet, så kallad parenteral nutrition. En del barn och ungdomar med tarmsvikt har parenteral nutrition i hemmet (hemparenteral nutrition, HPN). Barnen eller ungdomarna får näring via en central venkateter (CVK).

Tarmsvikt i sig ger inte oralmotoriska svårigheter. Tidiga negativa upplevelser kring mat och ätande kan dock ge sekundära ätsvårigheter. Om man inte kan äta via munnen under småbarnsåren kan ätutvecklingen hämmas. Det kan också på sikt påverka känseln i munnen (överkänslighet), spottkörtlarnas salivproduktion och tuggmuskelstyrkan. Vid tarmsvikt är det vanligt med intraoral överkänslighet, vilket kan försvåra t.ex. munvården. En del barn och ungdomar med tarmsvikt är mycket selektiva i vad de äter via munnen. Artificiell nutrition kan också påverka aptit och hungerkänsla. Reflux och kräkningar förekommer liksom bitovanor och sugovanor. Återkommande sura uppstötningar (reflux) och frekventa kräkningar påverkar tänderna och kan ge slitage i form av erosionsskador. Man kan också uppleva sveda och obehag från munslemhinnan. Svårigheter att hålla vätskebalansen samt biverkningar från läkemedel kan också ge muntorrhet. Sjukdom, näringsbrist eller intag av vissa läkemedel under tidpunkter då primära eller permanenta tänder bildas kan påverka tandutvecklingen, tex i form av emaljförändringar. Vid vissa tarmsjukdomar är det vanligare att få blåsor i munslemhinnan (afte).

• Barn med ätsvårigheter behöver ofta ett förstärkt omhändertagande i tandvården, t ex hjälp med munhygien och fluorbehandling. Remiss till specialist i barntandvård (pedodontist) för bedömning kan många gånger vara lämpligt.
• Munmotorisk träning och sensorisk stimulering hos logoped kan ibland vara aktuellt vid ätsvårigheter. Denna träning kan med fördel utföras i samarbete med tandvården.