Marika Borg: Att ha ett barn som inte äter ...

Vi kom i kontakt med Mun-H-Center när vår son var 6 år gammal. Han hade då haft ”knapp” (tillmatnings­knapp på magen) i 5 år.

Samuel föddes i vecka 30 och vägde 1000 g men hade som spädbarn både ammat, börjat med smakportioner och dessutom börjat äta fullt ut. Det var när han var cirka 8 månader gammal som vår mödosamma kamp med föda och viktuppgång började. Samuel stoppade all mat i kinderna och det tog väldigt lång tid för honom att få ner maten, vilket i sin tur ledde till att det tog ofantlig lång tid att mata honom. Samuel fick dessutom alla förkylningar som kom i hans väg vilket gjorde det ännu kämpigare att äta. Vi låg ofta på sjukhus. Vid ett års ålder vägde han 5,3 kg. Nu började remitteringarna till alla de olika instanserna som fi nns inom vår sjukvård för att försöka reda ut varför vår son var så liten och växte och åt dåligt. Det skulle dröja många år med sjukhusbesök, logopedbesök och habiliteringsbesök innan vi fi ck kontakt med Mun-H-Center. Alla runt omkring oss har sagt att Samuel troligtvis kommer att börja äta (ingen kan ju veta förrän man står med facit i hand). MEN det var först på Mun-H-Center vi fann lugnet. Här kände vi som föräldrar att vi fick hjälp och att man medvetet började arbeta med Samuel och man började med att bygga upp ett förtroende. Tidigare hade Samuels standardkommentarer när vi skulle gå och sätta oss vid matbordet varit:


– Nej!
– Vill inte!
– Jag ska inte ha något.

Det första steget i Samuels långa väg mot att börja äta var att ändra hans inställning.

Jag har många gånger försökt att tänka mig in i Samuels situation, att minst fyra gånger om dagen bli utsatt för det värsta man vet. Det är klart att man måste försvara sig. Naturligtvis skriker man nej, så fort man kan.

Att som förälder få se och uppleva hur Samuels attityd sakta, sakta och steg för steg ändras kan tros bara vara underbart men det är också frustrerande. Ingenting händer på ett långt tag, sedan händer det något som får oss att tro att nu börjar han äta, nu är han på gång. Då stannar han upp för att vila i denna fas. Gång på gång har vi fått stöttning och pratat med Lotta och Lena, fått höra hur underbar vår pojke är och hur bra det går. Detta har ingjutit hopp och ork. Man måste vara medveten om att detta är en process som tar lång tid. Jag tror att också Samuel funnit en fristad tillsammans med Lena när det gäller ätandet. Här har han ätit när han inte har gjort det någon annanstans. Jag har fått en känsla av att Samuel upplever att det räckt med det han har presterat. Ingen står och säger: – Oj, vad bra du ätit! Ska du inte ha en liten bit till?

Det vi upplever som positivt är att Samuel nu ofta finner en naturlig glädje i mat och dryck. Detta känner jag är mycket av Mun-H-Centers och Tuggskolans förtjänst. Deras tro på vad de gör smittar av sig till oss föräldrar och de gör det med sådant lugn. Nu har vi kommit så långt att vi har plockat bort sondmatningen alla måltider utom ett mål och nattsondningen. Samuel kommer självmant och säger att han är hungrig och går själv i skåpen och hämtar sådant han tycker är gott.

Läs mer om Tuggskolan.

 


Utskriftsversion Utskriftsversion

uiqt|wBivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{mivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{m