Lena Malmström: Historien om Klas

Historien om Klas – ett levnadsöde.

Av Lena Malmström, tandsköterska vid sjukhustandvården, Kungälvs lasarett, Mun-H-Center

Jag fick förmånen att lära känna Klas för 10 år sedan. Det var i mitt arbete som tandsköterska på det helt nybildade Mun-H-Center, beläget i lokaler inom den gamla institutionen Stretered.

Klas har haft ett mycket växlande och omvälvande liv från svenskt femtiotal fram till idag. Han berättar mycket om denna tid, både om glädje och om sorg, och jag vill att han får dela med sig av detta till många fler.

Jag tog kontakt med Klas och vi bestämde oss för att träffas hemma i hans hemtrevliga lägenhet i centrala Mölndal. Han skulle stå för kaffet och jag för bakelser. Plus att jag naturligtvis som alltid fick en stor välkomstkram och en vacker blomma att ta med mig hem. Vi slog oss ner i det ombonade vardagsrummet, finporslinet var framdukat, och jag frågade och Klas berättade

Klas föddes i Göteborg i tidigt femtiotal som den näst äldste i en syskonskara om fyra. Pappan var byggnadsingenjör och mamman kontorist. Men något gick fel vid förlossningen. Klas drabbades av syrebrist och fick en CP-skada. Han berättar nu för första gången för mig att det fanns en tvillingbror som avled några dagar efter förlossningen.

Mamma berättade det här för mig strax innan hon dog. Jag har tänkt på det så mycket – att jag skulle ha haft en tvillingbror. Jag fick tillbringa långa tider på barnsjukhuset. Mamma kom ju varje dag för amning och matning av mig. Även detta har jag tänkt och funderat mycket på genom åren.

Min CP-skada gjorde att jag fick svårt med balansen. Detta har följt mig genom alla år. Numera går jag helst med rollator, speciellt vid denna årstid (vinter), men som liten var det träning och åter träning med gåstol som gällde. Sommaren när jag var två och ett halvt år användes den flitigt ihop med älsklingskatten vid sommarstugan på Tjörn. Hemmamiljön var god, ekonomin stabil och tryggheten fanns.

Så kom då 7-årsdagen, skolan hägrade. Vid den tiden fanns i Göteborg en specialskola för CP-skadade, Wellanderska skolan. Där gick det inget vidare. Det blev mycket mer frånvaro än närvaro. Klas framhåller att föräldrarna gjorde vad dom ansåg var det allra bästa för mig. Att byta miljö och att pröva nya och andra idéer. Det blev Rudolph Steinerskolan med den antroposofiska teorin. Problemet var bara att skolan låg i Dalarna, och det var många mil hemifrån för en liten grabb på 9 år. Men så blev det när det väl en gång var bestämt.

Där tillbringade jag mina pojkår från nio års ålder och sex år framåt. Jag fick komma hem till min familj på de stora loven vid påsk, jul och på sommaren. Det blev en mycket ensam tid med mycket saknad och längtan.

Klas trivdes ändå på något sätt och kan idag gapskratta åt mycket av vad han ser som helt befängt med skolans teorier och praktik. Han ger en målande bild av just hur man skall måla och visar en del speciella handrörelser som fortfarande sitter i ryggmärgen. Enbart vertikala linjer gäller. Man delade också ut bestraffningar. Klas, som har lite svårt att tugga med stängd mun (smackar lite vid tuggning), fick sitta på golvet och äta direkt från skålen – som en hund.

Men på det stora hela fungerade skolan trots allt bra. Klas tog sin examen med bra betyg.

1967 blev det åter Göteborg. Tyvärr hade det under årens lopp inom familjen börjat inträffa stora tråkigheter som slutligen resulterade i skilsmässa mellan mina föräldrar. Den älskade sommarstugan fick säljas på auktion, och så småningom bröts all kontakt med fadern för alltid.

Tyvärr var inte Klas skolgång fullbordad. Så myndigheterna i flera instanser kom fram till att det bästa för Klas var att få slutföra den på Stretereds skola. Något som Klas verkligen såg fram emot. Att äntligen få komma till en normal, riktig skola. Inte en specialskola för CP eller en med tokiga idéer.

Det blev därför ett totalt chockartat möte: inte en skola utan ett vårdhem för idioter, ett ställe att leva och bo på, att arbeta på, men utan ett eget liv. Inte ens ett eget rum, utan bara stora sovsalar. Klas upprepar flera gånger: INGET VÄRDIGT LIV, INGET VÄRDIGT LIV!

På Stretered började en lång vårdtid, växelvis med försök att få ut Klas till något av de då relativt nya inackorderingshemmen. Då gav Klas upp på något vis. Det var lättare att bo på Stretered, utan krav på sig att klara av ett ’normalt’ liv. Han hade blivit van vid att få hjälp med allt det vardagliga och praktiska. Klas blev aggressiv och frustrerad.

Så nu bestod Klas liv av att åka in och ut på Stretered och däremellan försök med gruppbostad. Men så en dag fick Klas ett nytt boende i Västra Frölunda och där fanns en flicka.
Och tänka sig – kärlek uppstod.

Det var i 25-årsåldern. Hon kom från en av våra skärgårdsöar. Vi var förlovade ca ett halvt år och hade mycket kul och skoj. Vi bodde på samma hem, men tyvärr var hennes föräldrar livrädda för detta och gjorde allt för att förstöra mellan oss, vilket till slut lyckades. Det tog slut mellan oss. Både flickvännen och förlovningsringen är idag borta men kvar finns ett litet gulligt mysdjur som tillhört henne och som har en hedersplats i soffan.

Men livet gick vidare. Äntligen fick jag en egen lägenhet, i Tynnered. Visserligen med en huvudlägenhet med personal men dock med en egen dörr att stänga. Det fungerade bättre och bättre att klara sig själv. Att träna de dagliga funktionella behoven, att arbeta m.m. Så blev det då äntligen dags att skaffa något helt eget. Att få ett helt eget hem. Och det var till Mölndal jag vill flytta.

Och efter några flyttningar så har jag äntligen hittat mitt alldeles riktiga första hem. Jag stormtrivs här i min underbara tvåa. Klarar mig själv i det dagliga livet. Sköter allting själv. Tvättning, städning, får bara lite hjälp med att hålla reda på det ekonomiska, räkningar och sånt. Har sådan tur att Kamratpunkten ligger runt hörnet. Underbara människor som hjälper och stöttar mig.

Jag vet ju att du har slutat arbeta, Klas. Varför?

Jag blev så förbannad på politikerna som ansåg att vi som varit på bl.a. Stretered inte ens är värda någon matersättning.

Då fick Klas nog. Som han själv förklarar det: Att bli betraktad som ingenting.

Men då jag frågar om dagarna inte blir långa och lite tråkiga svarar Klas:

Nej! Jag har fullt upp. Går som sagt var till servicehuset varje dag och pratar med gubbarna. Åker in till Göteborg, promenerar och har en väldig förkärlek till att gå och fika.

Sedan berättar han stolt att han på egen hand ordnat en kontaktperson, Malin. Vi hittar på roliga saker. Nästa gång har vi bestämt att besöka Köttbullecaféet. Malin och hennes familj betyder mycket för mig.

Bokhyllorna med de minutiöst ordnade hundratals cd-skivorna vittnar dessutom om att Klas lyssnar mycket på musik.

Vi avslutar denna förut gråa eftermiddag med att besöka Kamratpunkten som har betytt så mycket för Klas, men även för oss som arbetat intimt med dessa underbara människor.

PS. Tänker på dig varje gång jag ser på blomman. Den lyser upp.

TACK Klas.


Utskriftsversion Utskriftsversion

uiqt|wBivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{mivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{m