Sandra Derbring: Annorlunda utanpå

Annorlunda utanpå ger en unik erfarenhet inuti

När människor ser på mig som annorlunda har de helt uppenbart rätt. Jag är annorlunda på ytan. Men de har också fel. För mitt utseende speglar inte min person­lig­het. Jag vill visa på att även om de insikter och erfarenheter man gör och får formar en, så betyder ett annorlunda utanpå inte automatiskt ett annorlunda inuti. Jag tänkte utnyttja den här krönikan till att diskutera lite grann kring möten och be­möt­ande mellan människor, och samtidigt ta upp det positiva som det för mig har fört med sig att leva som ytligt annorlunda.

Jag föddes för 20 år sedan med en missbildning som för min del har inneburit omfattande för­sök till en rekonstruktion av min i stort sett obefintliga käke och käkmuskulatur. Föga förvån­ande är både mitt utseende och mitt tal påverkat vilket i sin tur får en rad följder.

Ett annorlunda utseende hos en person föranleder ofta människor till att förutsätta saker, men lika mycket till att undra och känna sig osäkra. Vilket ju är högst förståeligt. Ett av ledorden då det talas om funktionshinder och andra avvikelser är bemötande. Det är en viktig fråga, men vad man kanske inte alltid gör, är att se denna fråga utifrån två perspektiv. Det kan inte vara enkelt att vara den ”friska” vid ett möte med någon som är annorlunda, och leva upp till alla krav om att bemöta (varför bemöta förresten, låt oss mötas istället!) personen på ett korrekt sätt. Man har fått lära sig att inte stirra, trots att det ligger i människans natur att vara nyfiken på det som är okänt och annorlunda. Man vet också att man ska behandla personen som vem som helst. Hur behandlar man vem som helst? Det är ju väldigt individuellt hur personer som uppfattas som annorlunda, vill bli bemötta. Vissa har inget emot frågor, andra fasar för dessa; vissa vill ha särskild hänsyn, andra vill inte höra talas om det. Kan man begära av den allmänna omgivningen att precis veta hur man ska uppträda inför personer som ser ut eller agerar annorlunda?

Jag anser att en stor del av ansvaret för lyckade möten med andra människor ligger på de personer själva som uppfattas som avvikande. Vi är de som kan förutse till en viss mån hur människor kommer att reagera; vi kommer att råka ut för mängder av situationer som liknar varandra och bli mer och mer vana. Vi kan inte förvänta oss att de människor vi möter har samma vana, eller insikt i hur de ska uppträda eller i hur vi så kallade annorlunda vill bli mötta. Vi måste lära oss att leva med att vara annorlunda i sådana här avseenden och tackla omgivningens reaktioner. Vi bör ha strategier för att underlätta möten för båda parter; en enkel förklaring att ta till om det behövs, ett leende för att avväpna, en förståelse för blickar och frågor. Enkelt sagt; agera positivt, och du får andra att se positivt på dig. Ansiktet reflekterar inte personligheten, men man kan inte lita på att bli bedömd rättvist efter sitt utseende. Accepterar man detta och lär sig ta initiativet i kommunikation med andra människor samt att ha tålamod och förståelse för dem, underlättar man för både sig själv och andra. Vi måste komma ihåg att vi är de som är experter på våra egna situationer och som kan vägleda andra! Hur man reagerar och hur man hanterar olika situationer är naturligtvis en mognadsprocess hos varje enskild individ, vars gång beror på många olika faktorer.

Jag vill poängtera att min diskussion här gäller främst personer som endast har ett annorlunda utseende och som är utrustade med allt annat som krävs för att själv kunna ta ansvar för sin situation. För personer med varierande grader av förståndshandikapp eller andra i detta sammanhang jämförbara fysiska avvikelser, är detta kanske inte möjligt att applicera.


Positiva konsekvenser
Man får lätt intrycket att ett funktionshinder eller en på annat sätt annorlunda situation för det mesta anses vara bara tragisk och svår. Inte heller detta kanske är så svårt att förstå. Hur ska någon som aldrig har tvingats sätta sig in i situationen att leva med annorlunda förutsätt­ningar, kunna förstå att det inte bara behöver vara någonting negativt? Under mina 20 år med ett annorlunda utseende, har jag upplevt både glädjeämnen och vedermödor. Samtidigt som jag kanske skulle önska att vägen låg problemfri framför mig, skulle jag nu inte vilja vara utan de erfarenheter jag fått. Jag tror att i många avseenden kan en livssituation med annorlunda förutsättningar resultera i positiva konsekvenser. Och nu talar jag inte om praktiska fördelar, som att slippa eller tillåtas göra det ena eller andra, eller få presenter efter en sjukhusvistelse. Nej, för min egen del upplever jag att erfarenheter i sociala sammanhang som att ständigt bli iakttagen eller ofta bli bedömd på förhand, har gett mig insikt om både mig själv och andra människor. Det har även lagt en grund till förståelse och erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan idag, trots att händelserna i sig stundtals upplevts som jobbiga.

Mer påtagliga följder kan man se om man betänker att mitt tal är påverkat. Det orsakar problem för mig i många situationer, men för också med sig positiva effekter. Som liten fick jag vara uppfinningsrik för att få folk att förstå mig. Jag lärde mig att uttrycka saker på många olika sätt, att hitta synonymer, att beskriva saker. Jag har lärt mig att inte lita endast på ord, utan att även medvetet utnyttja betoningar, fraseringar, tonfall och naturligtvis kroppsspråket.

Jag tycker också att jag har blivit en god människokännare. Som lite yngre, tyckte jag att jag lätt kunde se på en människa precis hur hon skulle reagera på mitt ansikte, och utvecklade strategier för olika typer av människor. Idag har jag fått ännu en insikt; jag vet att inte bedöma människor för deras första reaktioner. Lika lätt som det är för så kallade friska människor att bedöma mig efter en första titt och intryck, lika lätt är det egentligen för mig att bedöma dem utifrån hur de reagerar. Det gäller att ta sig förbi det första stadiet och låta dem vänja sig, låta dem få reagera. Det är lätt att naturligt söka sig till dem som inte synbart reagerar, och som verkar välvilligt inställda, men det är viktigt att även ge dem som har mer problem med detta en chans. Det avståndstagande man ibland kan uppleva, beror många gånger på osäkerhet och när första fasen är över, kanske dessa människor visar sig vara jättefina. Det gäller att kunna läsa av människor och veta hur man ska hantera dem.


Hög igenkänningsfaktor
En sak som kan tyckas både negativ och positiv, är den uppmärksamhet man får från människor. Det är ju ingen överdrift att säga att man blir lätt igenkänd. Folk som man inte kan påstå att man känner kan komma fram på gatan eller i andra sammanhang och hälsa, som om det är en självklarhet att jag kommer ihåg dem lika väl som de kommer ihåg mig. Lyckligtvis har jag gott minne för både ansikten och namn, men vissa personer är det omöjligt att begära att jag ska komma ihåg. Eller vad sägs om en man som kom fram och berättade att han varit min läkare för 18 år sedan? En patient bland många under en praktikperiod för sex år sedan? En flicka från dagiset vid ett års ålder? Att ständigt bli igenkänd kan förstås vara jobbigt och ibland någonting man vill undvika, men jag vill poängtera att det för det mesta är väldigt positivt. Det har aldrig hänt att någon har kommit fram för att på ett eller annat sätt vara ohövlig eller elak. Tvärtom tycker jag att det är ganska trevligt, att bli uppmärksammad.

För min del har jag insett att det är roligt att vara annorlunda. Vem vill vara som alla andra? Jag fokuserar inte på det eller gör det till min identitet, men jag ser det positiva i och gör någonting bra av mitt annorlundaskap. Viktigt är bara att komma ihåg att ett annorlunda utan­på inte betyder ett annorlunda inuti, men innebär en unik erfarenhet som andra inte har.

Sandra Derbring

Nätverket FaceConnection för unga med ansiktsförändring ( www.faceconnection.org)


Ta gärna kontakt:  


Utskriftsversion Utskriftsversion

uiqt|wB{ivlziHnikmkwvvmk|qwv5wzo{ivlziHnikmkwvvmk|qwv5wzouiqt|wBivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{mivvm||m5kizt{{wvH%vozmoqwv5{m